En berlinkänsla

Det är nätter (är det natt än?) som denna, när jag fastnar i något meningslöst på datorn istället för att sova min så väl behövda skönhetssömn, som jag blir som mest nostalgisk. Förflyttar mig till andra tider och platser i mitt liv. Vissa finns så tydliga i minnet, en återkommande är sommaren 2010, i Berlin, med Gabbi. Det är framförallt området dit hon flyttade efter att ha bott hos mig, ett wg på Weserstrasse, och en speciell tid, säkert bara någon vecka i juli, och alltid natt, som jag kan minnas nästan fysiskt. Sanden på golvet i deras vardagsrum. Caipirinha. Badrummet utan lampa med duvor som flög in från taket. Gården som alltid vad beckmörk på natten när man låste upp cykeln. Att cykla i Görlitzer Park utan cykellampa och försöka undvika att cykla ner i dammen. Värmen, värmen, mörkret. Och nostalgin inuti nostalgin, den som redan då låg tjock över området från våren och vintern innan.







(Förlåt att jag snodde lite bilder från dig, Gabbsan!).

Varat och tiden

Nä, kan ingenting om Heidegger. Men det är snygga ord, Sein und Zeit. Snygg rubrik.

Tänkte däremot skriva om tiden, eller bristen på densamma. På min bristande tidsuppfattning. Jag lyssnade på Institutet med Karin och Jesper igår, som handlande om tid. Medverkande var en tjej som inte kunde passa tiden. Hon kunde inte, hon kom flera timmar för sent till allt hon gjorde. Om hon började duscha klockan fem för att gå ut var hon ute klockan två på natten ("Berlintid" kommenterade Karin). Förklaringen låg i att hon hade Aspergers och fastnade i saker. Om hon började torka av en kökslucka blev hon stående i flera timmar, om hon började söka information på internet om någonting blev hon sittande. Visst kände hon att hon fastnade och hon visste att tiden gick, men det gav henne ångest att sluta.

Nu är ju mina problem inte alls av samma proportioner. Jag kan ju komma i tid. Om jag verkligen, verkligen anstränger mig. Om det är ett tåg jag inte får missa. Om någon säger "nu får du inte komma sent imorn" så jag tänker på det hela kvällen innan. Om jag just har påbörjat en ny rutin som inte har satt sig än (regelbundna tider är de värsta! Ibland känner jag mig som en klocka som alltid går några sekunder för långsamt, och till sist är uppe i flera minuter efter). Det som ligger till grund för mig är att ju jag är oerhört långsam. Jag tar tid på mig med vardagliga saker, och jag är dålig på att beräkna den tiden. När jag sätter jättestora marginaler (t.ex. ett tåg) är jag där fem minuter innan i alla fall. Och att jag antagligen är en elak människa.

Med det sagt, så kan jag känna igen mig i det där att fastna i saker och ångesten i att avbryta dem. Som nu. Jag ska vara på radion om tre minuter för jour. Men jag fastnade i att skriva det här blogginlägget.

Så. Jävla. Dålig.

(Men imorn, imorn! Då ska mitt nya, tidspassande liv börja!)