Om forsfestivalborg, kvalborg och valborg

Är det inte nåt konstigt med världen dessa dagar? Det är kallt i Uppsala, snöar i Stockholm, Usama bin Ladin fångas och själv vaknade jag upp i morse och var bakis för tredje (!!!) dagen i rad. Det är som att allting nyktrar till. Och för min egen del inte (bara) efter alkoholen, utan hela stämningen. Det var lite för kul, lite för varmt, jag var lite för peppad efter att vi hade sänt från forsfestivalen, lite för nöjd med att jag hade storstädat hela mitt rum, blev lite för full på kvalborg (dagen innan valborg alltså, så himla orutinerat), och mitt i allt glömde jag bort att äta och sova (därav mastodontbakfyllan). Men jag hade himla kul, det ser man ju inte minst på bilderna (titta gärna ut genom fönstret och jämför vädret) och på mitt förra blogginlägg, eh.

Här är det alltså torsdag, Malin, Rebecka och jag (med Susanna som moraliskt stöd) sänder från forsfestivalen i Engelska parken:

Å, så fina koftor! Rebeckas bild

Kvalborg, fredagen alltså:

Picknick utanför Susannas hus. Rebeckas bild

Och här har vi kommit till Kalmars, där det var klubb Själen

Och så slutligen, självaste Valborg:

Tidigt på morgonen, (eh, klockan 10 i alla fall), forsränningen!

Vi hejade ju såklart på båten vars byggare vi hade intervjuat på torsdagen: den gröna emun!

Efter forsränningen hängde vi ett tag i Ekonomikumparken, sen skulle jag och Rebecka på mösspåtagningen vid Carolina. Innan gick vi hem till mig för att hämta studentmössor (och dricka gt). Här är jag på topp alltså! Det var vid den här lilla pausen som jag bloggade förresten.

SÖT!

Nu blir det coolt! För Pelle Johansson på UNT fotade oss och den här bilden hamnade på förstasidan!!! (Dock inte så stor bild, faktiskt pytteliten, haha).

PÅ TAKET! Rebeckas bild

"Här börjar saker bli lite märkliga" skrev Rebecka på facebook. Och det blev de. För när vi kom tillbaka från mösspåtagningen bad Susannas kompisar att vi skulle vakta en gitarr, varpå jag börjar spela (alltså, "spela", jag kan inte spela gitarr (eller nåt annat)) Wonderwall och Blowing in the wind (och dessutom sjunga, med min vackra stämma. En liten fågel dog, tror jag) och låtsas att jag är en jobbig gitarrkille. Då dök det helt plötsligt upp en massa riktiga gitarrkillar som slår sig ner och tar över gitarren. Livet är hårt. Så då hoppade vi in genom ett fönster och hamnade på ett tak hos helt okända människor, som ändå verkade glada över att ha oss där. Vi lärde dem Pinocchio (eller Antologi, som Rebecka sa), och lekte på taket ett tag, tills vi gick ned igen, mötte de andra och gick hem till Malin (kvällen slutade med att vi gick till ÖG, men det var tråkigt så vi gick hem igen).

Har man haft så kul i tre dagar är det nog ganska logiskt med tre misärdagar också. Men imorn reser jag till Barcelona och får änligen träffa Nattis igen! Blir till att skruva på peppen igen! (och trycka tillbaka pluggångesten så långt det går).