Om träd

I höst ska jag flytta ifrån det här studentrummet på Rackarberget, in till stan. Det kommer att vara jätteskönt på många sätt och vis, framförallt för att jag slipper dela toalett/kök/dusch, men det kommer också vara sorgligt. Dels för att jag kommer flytta längre från Rebecka och Natta (som ju kommer tillbaka i höst, men då kommer vi inte kunna blinka godnatt med persiennerna till varandra som i höstas, buhu!), men framförallt för det där trädet. Precis utanför mitt fönster står en lönn, som gör så att allt ljus som kommer in silas lite mellan gröna blad och flimrar på bordet och väggarna. Ibland kan man se när småfåglarna hoppar omkring i det. Det är inte klokt hur mycket jag kommer att sakna det trädet.


Träd är så mänskliga tycker jag, med risk för att låta flummig, de har som en egen personlighet. När jag var liten brukade jag gå runt på Olovslundsskolans skolgård och hänga med träden istället för att hänga med de andra barnen (obs, sant). Och så grät jag en hel dag när pappa sågade ner rönnen på vår trädgård, utan att ens säga till.