En berlinkänsla

Det är nätter (är det natt än?) som denna, när jag fastnar i något meningslöst på datorn istället för att sova min så väl behövda skönhetssömn, som jag blir som mest nostalgisk. Förflyttar mig till andra tider och platser i mitt liv. Vissa finns så tydliga i minnet, en återkommande är sommaren 2010, i Berlin, med Gabbi. Det är framförallt området dit hon flyttade efter att ha bott hos mig, ett wg på Weserstrasse, och en speciell tid, säkert bara någon vecka i juli, och alltid natt, som jag kan minnas nästan fysiskt. Sanden på golvet i deras vardagsrum. Caipirinha. Badrummet utan lampa med duvor som flög in från taket. Gården som alltid vad beckmörk på natten när man låste upp cykeln. Att cykla i Görlitzer Park utan cykellampa och försöka undvika att cykla ner i dammen. Värmen, värmen, mörkret. Och nostalgin inuti nostalgin, den som redan då låg tjock över området från våren och vintern innan.







(Förlåt att jag snodde lite bilder från dig, Gabbsan!).

Varat och tiden

Nä, kan ingenting om Heidegger. Men det är snygga ord, Sein und Zeit. Snygg rubrik.

Tänkte däremot skriva om tiden, eller bristen på densamma. På min bristande tidsuppfattning. Jag lyssnade på Institutet med Karin och Jesper igår, som handlande om tid. Medverkande var en tjej som inte kunde passa tiden. Hon kunde inte, hon kom flera timmar för sent till allt hon gjorde. Om hon började duscha klockan fem för att gå ut var hon ute klockan två på natten ("Berlintid" kommenterade Karin). Förklaringen låg i att hon hade Aspergers och fastnade i saker. Om hon började torka av en kökslucka blev hon stående i flera timmar, om hon började söka information på internet om någonting blev hon sittande. Visst kände hon att hon fastnade och hon visste att tiden gick, men det gav henne ångest att sluta.

Nu är ju mina problem inte alls av samma proportioner. Jag kan ju komma i tid. Om jag verkligen, verkligen anstränger mig. Om det är ett tåg jag inte får missa. Om någon säger "nu får du inte komma sent imorn" så jag tänker på det hela kvällen innan. Om jag just har påbörjat en ny rutin som inte har satt sig än (regelbundna tider är de värsta! Ibland känner jag mig som en klocka som alltid går några sekunder för långsamt, och till sist är uppe i flera minuter efter). Det som ligger till grund för mig är att ju jag är oerhört långsam. Jag tar tid på mig med vardagliga saker, och jag är dålig på att beräkna den tiden. När jag sätter jättestora marginaler (t.ex. ett tåg) är jag där fem minuter innan i alla fall. Och att jag antagligen är en elak människa.

Med det sagt, så kan jag känna igen mig i det där att fastna i saker och ångesten i att avbryta dem. Som nu. Jag ska vara på radion om tre minuter för jour. Men jag fastnade i att skriva det här blogginlägget.

Så. Jävla. Dålig.

(Men imorn, imorn! Då ska mitt nya, tidspassande liv börja!)

Kom och köp! (lyssna)

Nu blir det skamlös reklam!

Som ni ju vet så håller jag på med ett program på studentradion, Kulturkoftan, tillsammans med Rebecka, Malin och Susanna. Gå gärna in och lyssna på våra program, de ligger inte uppe så himla länge men just nu finns det ett om balkan- och klezmermusik, ett om bollywoodfilm, ett om opera och balett i samtiden och ett om nobelpriset i litteratur. Och de är faktiskt bra! (skryt). Vi har blivit så himla mycket bättre sen vi började förra vintern. Klicka här, och tryck sen på mappen där det står kulturkoftan.

Idag klockan 16.00 sänder vi också, om husmorstrender (a la "hipster eller amish?").

I India land bak Himalayas rand, där händer det konstiga saker ibland

Av två anledningar har jag tänkt på den där gamla Lennart Hellsing-dängan idag.

1. Rebecka skrev på facebook att hon förvandlades till en öl (hon sydde sig en utklädnad i form av en ölflaska). Då tänkte jag att hon skulle dricka upp sig själv, som trollkarlen i sången. Det skedde av misstag, som ni nog förstår, men det har han ångrat i sjuhundra år.

2. Jag har suttit och hetsläst om Indien, dit vi kommit i Global historia nu. Just nu snurrar Company rule och Crown rule och seyposuppror i huvudet. Det händer konstiga saker i Indien (framförallt när britter råkar lägga sig i).

Det var allt. Nu ska jag inte sova, däremot ska jag fortsätta att läsa om Indien. Värdigt sätt att ta upp bloggandet igen efter en ganska så lång tystnad.

Åhhh, Himalayas rand! Har alltid haft en längtan dit. Tintin i Tibet har förstört mitt liv!

Ingen Kissie direkt

Usch, jag är så dålig på att blogga. Jag tror alltid att det ska vara roligt att starta upp en blogg, och så bloggar jag lite, men sen så orkar jag inte mer och då blir det en grej av att jag inte har skrivit på länge och jag vill radera alla inlägg för de är så dåliga, men så väntar jag tills de får ett värde i sig av att vara gamla och dåliga och då kan jag varken radera bloggen eller fortsätta skriva i den. För jag kan inte med att slänga eller ändra på någonting som har det minsta spår av en gammal känsla i sig.

Nu lider sommaren mot sitt slut. I förrgår var det 18 augusti, min mormorsmors födelsedag. Hon dog för sex år sedan nu, och för en gångs skull känns det tidsspannet rimligt. 18 augusti var mitt i sommaren sa hon, men syrsorna spelade så den sjöng ändå på sista versen. Vi var på västkusen i förrgår, Natta och jag hälsade på Rebecka. Det var en verklig sommardag, vi badade och seglade (fastän det gick långsamt), och natten innan nattbadade vi i mareld (och ett jävla rödvinsrus ska kanske tilläggas, efter att vi delat på en box chill out).

Idag är det inte alls sommar längre. Eller, det är regn och kallt, som jag tycker att hela sommaren har varit, men uppenbarligen tycker alla andra att det var en väldigt varm sommar. Jag fattar ingenting. Det känns som om jag levt i en kartong eller nåt. Men det har varit en väldigt bra sommar ändå, det har varit fint att vara i Stockholm, och det var fint att ge mig ut på min lilla resa Berlin-Göteborg-Västkusten som jag kom hem från igår. Och det var fint att bila ner till Skåne med systern.

Här kommer två bilder som får symbolisera den resan:

Johanna solar

Jag är så sjuuuukt nöjd över att ha lyckats fickparkera!!!!!

Om träd

I höst ska jag flytta ifrån det här studentrummet på Rackarberget, in till stan. Det kommer att vara jätteskönt på många sätt och vis, framförallt för att jag slipper dela toalett/kök/dusch, men det kommer också vara sorgligt. Dels för att jag kommer flytta längre från Rebecka och Natta (som ju kommer tillbaka i höst, men då kommer vi inte kunna blinka godnatt med persiennerna till varandra som i höstas, buhu!), men framförallt för det där trädet. Precis utanför mitt fönster står en lönn, som gör så att allt ljus som kommer in silas lite mellan gröna blad och flimrar på bordet och väggarna. Ibland kan man se när småfåglarna hoppar omkring i det. Det är inte klokt hur mycket jag kommer att sakna det trädet.


Träd är så mänskliga tycker jag, med risk för att låta flummig, de har som en egen personlighet. När jag var liten brukade jag gå runt på Olovslundsskolans skolgård och hänga med träden istället för att hänga med de andra barnen (obs, sant). Och så grät jag en hel dag när pappa sågade ner rönnen på vår trädgård, utan att ens säga till.

Om forsfestivalborg, kvalborg och valborg

Är det inte nåt konstigt med världen dessa dagar? Det är kallt i Uppsala, snöar i Stockholm, Usama bin Ladin fångas och själv vaknade jag upp i morse och var bakis för tredje (!!!) dagen i rad. Det är som att allting nyktrar till. Och för min egen del inte (bara) efter alkoholen, utan hela stämningen. Det var lite för kul, lite för varmt, jag var lite för peppad efter att vi hade sänt från forsfestivalen, lite för nöjd med att jag hade storstädat hela mitt rum, blev lite för full på kvalborg (dagen innan valborg alltså, så himla orutinerat), och mitt i allt glömde jag bort att äta och sova (därav mastodontbakfyllan). Men jag hade himla kul, det ser man ju inte minst på bilderna (titta gärna ut genom fönstret och jämför vädret) och på mitt förra blogginlägg, eh.

Här är det alltså torsdag, Malin, Rebecka och jag (med Susanna som moraliskt stöd) sänder från forsfestivalen i Engelska parken:

Å, så fina koftor! Rebeckas bild

Kvalborg, fredagen alltså:

Picknick utanför Susannas hus. Rebeckas bild

Och här har vi kommit till Kalmars, där det var klubb Själen

Och så slutligen, självaste Valborg:

Tidigt på morgonen, (eh, klockan 10 i alla fall), forsränningen!

Vi hejade ju såklart på båten vars byggare vi hade intervjuat på torsdagen: den gröna emun!

Efter forsränningen hängde vi ett tag i Ekonomikumparken, sen skulle jag och Rebecka på mösspåtagningen vid Carolina. Innan gick vi hem till mig för att hämta studentmössor (och dricka gt). Här är jag på topp alltså! Det var vid den här lilla pausen som jag bloggade förresten.

SÖT!

Nu blir det coolt! För Pelle Johansson på UNT fotade oss och den här bilden hamnade på förstasidan!!! (Dock inte så stor bild, faktiskt pytteliten, haha).

PÅ TAKET! Rebeckas bild

"Här börjar saker bli lite märkliga" skrev Rebecka på facebook. Och det blev de. För när vi kom tillbaka från mösspåtagningen bad Susannas kompisar att vi skulle vakta en gitarr, varpå jag börjar spela (alltså, "spela", jag kan inte spela gitarr (eller nåt annat)) Wonderwall och Blowing in the wind (och dessutom sjunga, med min vackra stämma. En liten fågel dog, tror jag) och låtsas att jag är en jobbig gitarrkille. Då dök det helt plötsligt upp en massa riktiga gitarrkillar som slår sig ner och tar över gitarren. Livet är hårt. Så då hoppade vi in genom ett fönster och hamnade på ett tak hos helt okända människor, som ändå verkade glada över att ha oss där. Vi lärde dem Pinocchio (eller Antologi, som Rebecka sa), och lekte på taket ett tag, tills vi gick ned igen, mötte de andra och gick hem till Malin (kvällen slutade med att vi gick till ÖG, men det var tråkigt så vi gick hem igen).

Har man haft så kul i tre dagar är det nog ganska logiskt med tre misärdagar också. Men imorn reser jag till Barcelona och får änligen träffa Nattis igen! Blir till att skruva på peppen igen! (och trycka tillbaka pluggångesten så långt det går).